IRL

Hade med mig alla begärda papper, ifyllda, understrukna, och kopierade i en ordningsam plastmapp. Satte oss ned vid det runda bordet. Myndighetspersonen bläddrade igenom min hög av papper, kisandes med ett halvt öga. Frågade vad jag hade för framtidsplaner. Hon försökte vara trevlig. Svårt, tänkte jag, med tanke på vilket yrke hon valt. En nanosekund senare gick jag rödgråten och totalt uppgiven därifrån, med orden ”det löser sig” ekandes bakom mig. Dörren öppnades framför mig med en krypterad sifferkombination, jag föstes ut. Sen var det klart. Vem skulle lösa situationen? Jag tycker att det är synd att man som en ung, ordentlig, svensk medborgare inte ska kunna få ekonomisk hjälp under en kort period då ett ofrivilligt läge uppstår. Ett glapp mellan två arbeten. Mina fonder och bankkonton är helt tömda på medel, t.o.m. spargrisen i köket med småpengar står t.o.m. Förra månaden kunde jag överleva och betala för mitt uppehälle tack vare mina redan hårt arbetande småbarnsföräldrars undsättning. Hur länge skulle det behöva fortgå? Det enda jag behövde var ett litet underhåll. Finansiera min hyra, ett par räkningar och köpa några potatisar. Jag har varit aktiv i arbetslivet sedan tonåren. Betalat mina procent till skatt som alla andra. Mitt tvivel på mänskligheten och myndigheter fick sitt vatten på kvarnen. Tankar snurrar. ”Hade det varit annorlunda om man varit renodlad alkolist eller en person som varken ville jobba eller göra rätt för sig i samhället?” Mina tårar har slutat bränna på mina kinder, men min oförståelse och pengaskuld har ökat. Har det tydligen ”för gott” ställt för bidrag, eftersom mina ”snälla” föräldrar ställer upp.