Åldersnoja

Råkade fylla 25 år häromdagen, närmare bestämt 27 december. Folk har i alla tider frågat hur det känns att fylla år. Förutom att man har uppmärksamhets rättigheter just den dagen och förväntas bjuda på bulle och saft så känns det väl fan ingenting. Möjligtvis lite pirr i magen för att man ändå vilar på kanten till överraskningsmoment hela tiden. Folk är ju galna nuförtiden, kan hända vad som helst tydligen. Finns inga gränser för vad folk kan hitta på, speciellt under dessa bachelor/bachelorette fester. Men åter till självaste bemärkelsedagen, födelsen. Jag brukar alltid tänka tillbaka till den dagen min mor låg i förlossningssalen och kämpade för att få ut lilla mig, 3200 g och 48 cm lång. Hon brukar alltid få berätta hur det gick till när jag föddes. Det är nu 25 år sedan! HAHA. Tid är underligt och samtidigt ett extremt fascinerat uppfinn. Känner mig ibland fortfarande som en dryg 14-åring. Men jobbar på att jag ju faktiskt anses vuxen, även om ingen kommer ta en på fullaste allvar förrän man fyllt 30. I vilket fall så hade jag en släng av åldersnoja i onsdags, vilket jag alltid tyckt varit bullshit att ha! Vad ska man göra åt saken liksom? Herregud, tänkte jag, om ytterligare 25 år är jag 50! Sen sket jag i det och lyssnade på hög musik istället. Men sen kom nästa smarthead och frågade "hur det kändes" att fylla 25, backflash immediatly! Nu har det gått några dagar och jag har fått ett helt annat perspektiv på att ha fyllt 25 år. Folk har gett positiv reaktion på detta och nämnt att man är på väg till det bästa av mogenhet och självständighet. Den fylliga kvinnligheten är bara att håva in och bära stolt! Eller nåt.